Fosfor

Den livsviktiga fosforn

Fiskarna behöver fosfor för sin benbyggnad och för att kunna leva och växa. Fosfor är en viktig beståndsdel i nästan alla ämnesomsättningsprocesser. 

Uppfattningen  om fiskarnas minimibehov av fosfor varierar något, men man kan granska problematiken utgående från den mängd fosfor som fisk av olika ålder och storlek innehåller. Fiskkroppens innehåll av fosfor är alltså fiskarnas minimibehov av tillgänglig fosfor, som fisken måste få vi födan.

Fosforinnehållet i regnbågslax av olika storlek.

Fiskarnas vikt (gr) fiskarnas totalinnehåll av fosfor (gr/kg)
1 5,2
10 4,8
100 4,4
1000 4,0
2000 3,6

Ur de ovannämnda siffrorna kan man dra slutsatsen att mindre fisk har ett större behov av fosfor än större fisk och följdaktligen måste yngelfoder också ha ett större innehåll än fodren för stor fisk. Då ett fiskyngel växer är det främst fråga om en ökning av muskelmassan samt skelettet. För att skelettet skall kunna utvecklas normalt krävs fosfor.

Yngelfodren utgör endast en procent (1%) av den totala mängd foder som en fisk äter under sin levnadstid. Volymen är alltså också av ringa betydelse för den totala närsaltsbelastningen på miljön.

Den mängd fosfor som är tillgängligt för fiskarna är också beroende av foderkoefficienten, dvs. hur mycket foder som krävs för att fiskarna skall växa ett kilogram. Fiskarna är mycket effektiva att utnyttja foder, och mängden foder som behövs är nuförtiden väldigt liten. Detta innebär utmaningar för foderutvecklingen då man måste se till att mängden smältbar fosfor säkert tillfredställer fiskarnas minimibehov. Nuförtiden kan foderkoefficienten på yngelstadiet vara såpass lågt som 0,6-0,7 (vilket innebär att fiskarna vuxit ett kilo på 600 eller 700 gram foder). Ovan nämnda minimibehov av fosfor för fiskarna kan beräknas enligt följande:

minimibehov 5,2 g : foderkoefficienten 0,6 = minimum 8,6 g smältbar fosfor per kilogram foder.

Den fosformängd som anges på etiketten är inte mängden smältbar (tillgänglig) fosfor utan totalinnehållet av fosfor. Beroende på vilka råvaror som används i fodret varierar andelen smältbar fosfor.

Fiskmjöl har det högsta fosforinnehållet av alla använda råvaror, i medeltal ca 2 %. Dessutom  har fiskmjölets fosfor en hög smältbarhet, vilket gör att fiskarna kan uppta 40-75 % av totalmängden (varierar beroende på många olika faktorer

Proteinråvaror från växtriket, såsom soja och olika förädlade sojaprodukter innehåller vanligtvis endast 0,5-1,0 % fosfor. Dessutom är växternas fosfor till rätt hög grad bundet i såkallad fytinsyra, vilket fisken inte alls kan uppta. Allmänt kan sägas att av den totala mängden fosfor som finns i växtråvaror är endast 10-25 % i sådan form att fiskarna direkt kan uppta den. Lyckligtvis går det att förbättra denna upptagning genom att tillsätta fytasenzym till fodret.

Raisioagro började som första foderfabrik i världen använda fytasenzym i foder för stor regnbågslax år 2009. Mer om Hercules LP fodret kan du läsa på dess internet sidor.

Fisken utnyttjar fosforn effektivt

Fiskarna utnyttjar den smältbara fosforn som finns i fodret ytterst väl. Den del av fosforn som inte är i smältbar form, kommer ut tillsammans med avföringen, och är i en sådan form att fisken inte kan ta upp den. I denna form är den samtidigt också svår för plankton och alger att utnyttja. Enligt olika undersökningar varierar den för växter tillgängliga delen av fosfor mellan 9 och 25 % av den totala mängden i fiskarnas exkrementer. Mängden är naturligtvis beroende på hurdana råvaror som använts vid fodertillverkningen.

Allmänt brukar man i Finland tala om att ca 30 % av avföringens fosfor är i en sådanform att den är tillgänglig för växterna.

Fosforn i avföringen löser sej dåligt

På basen av dessa forskningsresultat kan man konstatera att andelen för alger tillgänglig fosfor  i avföringen från fisk som matats med ett lågfosfor foder som Hercules LP, endast är ca 13 % av totalmängden. Detta betyder att belastningen är 1,0-1,5 gram fosfor per kilogram producerad fisk.

Dessa resultat är baserar sej på en undersökning gjord av Vilt och fiskeriforskningsinstitutet på uppdrag av Foderraisio år 1999. Undersökningarna är publicerade på engelska: (Vielma J. Mäkinen T. Ekholm P, Koskela J. Aquaculture 183, 2000.), samt (Ekholm P. & Krogerus K., Hydrobiologia 492, 2003).  

Nästan hälften (49 %) av den fosfor som finns i fiskavföringen är bundet som kalciumfosfat. En annan form (ca 4 %) är järnfosfat. I vattenreningsverken används allmänt kalcium, järn och aluminium för att binda den fosfor som finns i avloppsvattnet. På detta sätt kan förhindrar man, då man renar vatten, att fosforn kommer ut och blir tillgänglig för algerna i naturen.